Länge hette våra svenska fotbollshjältar mest
sådant som Svensson, Nordahl eller Edström. Bra spelare, säkert
envisa som synden. Utan en väldig ambition hamnar ingen spelare i
svenska landslaget. Men de var ändå alltid en del av det där goda
svenska kollektivet. Spelare som underordnade sig gruppen och
tränaren. Tillsammans kunde uträtta stordåd. Men det var sällan
någon som stack ut, som nådde upp till stjärnhimlen.
Vi fotbollsfans längtade efter något annat, något mer. Ute i
världen fanns underverk som Maradona, Beckham och Ronaldo.
Världsvana, eleganta, tekniska. Spelare med lika stor stjärnglans
som egon. Och de körde Maserati och Ferrari istället för Saab
Turbo.
Då
klev en sällsynt bollbegåvad skånepåg från Rosengård i Malmö in på
planen. Vi fick till slut vårt kaxiga undantag. Nu serverades det
plötsligt en dubbel espresso istället för vårt vanliga bryggkaffe.
Först uppstod en tid av förvirring. Fick man ha så mycket attityd i
folkhemmet? Blev det inte för mycket av det vi längtat efter? En
främlingsfientlig politiker påstod till och med att hans attityd
var osvensk och därmed helt olämplig i ett svenskt landslag.
Men nu är ju Zlatan ingen främling. Grabben från förorten är
helt enkelt Sveriges bästa spelare någonsin. Han växte också upp
till en ansvarstagande lagkapten.
Men han kör förstås en Ferrari. Eller en Porsche om han skulle
ha lust med det.
Tom Weegar, webbansvarig på Centrum för lättläst
LL-förlagets lättlästa
Jag är Zlatan finns nu i vår bokhandel