Läser just ett sista korr på boken: Hitta din väg! Inser att jag vill TRÄFFA alla underbara förebilder som journalisten och författaren Helena E Källgren har intervjuat. Fastän jag redan har läst manuset minst fem gånger - är det fortfarande spännande. Det är det bästa betyg jag kan ge en blivande bok. Att den griper tag. Att jag vill veta mer.

Boken är ett enda långt pep-talk till unga. Länge hade den arbetsnamnet: Din särart är din superkraft. Det är precis vad den handlar om. Att ens svagheter kan vändas till styrkor. Att det gäller att hitta något man verkligen brinner för. Då klarar man också att kämpa och övervinna motstånd.

Men att hitta sin väg när man har fullt upp i plugget, föräldrar och lärare tjatar om betyg och man kanske förväntas vara smal och cool och ha råd med dyra grejor, är inte alltid så lätt. Sykonsulenterna som författaren har pratat med, säger att en sådan här bok behövs. Därför gjorde vi den.

It-miljonären Charlie är rik som ett troll - han kunde gott ge mig några råd, tänker jag när jag läser. Charlie hatar orättvisor och han hjälper ungarna i förorten att läsa läxor. Så jäkla bra!

Vinnarskallen Armine vore ju kalas att se i verkligheten när hon går en boxningsmatch i sina röda shorts. Hon berättar att hon helt enkelt har bestämt sig för att bli bäst i världen.

Rapparen Petter har jag ju sett på TV förstås. I boken berättar han om sin ADHD och hur han lärt känna sig själv. Petter kunde inte lära sig att skriva på svenskalektionerna. Idag är han en hyllad textförfattare. - Allt man vill går att göra, säger Petter.

Synskadade Anna Sköld som var med i TV-progammmet − Mot alla odds − arbetar som kändisreporter. Ibland går hon fram till fel kändis eftersom hon ser så dåligt. Men hon blir väl behandlad och kändisarna berättar mer för henne än för de andra reportrarna, just för att hon är synskadad.

Sen har vi: Krister som har intellektuella funktionershinder och arbetar för demokrati och rättvisa, Niklas som är barnmorska, Rebecka som är präst, Danica som är robotforskare, Wahab som är polis och Caroline som är allkonstnär.

Alla har vi något som vi är extra dåliga och extra bra på. Det gäller bara att hitta rätt grej i livet. Det här är en kanonbok att ge bort i studentpresent. Något att hålla i handen när man känner sig fullkomligt lost i tillvaron. Riktad till unga, men funkar − till exempel − även på mig. Snart ska boken formges och Sören Anderssons alla läckra bilder stoppas in. I augusti finns den att köpa.

Här under bilden på Anna kommer ett utdrag i boken med titeln: Hitta din väg. Och arbetsnamnet: Din särart är din superkraft! Läs och njut!

Anette Nyman, redaktör på LL-förlaget

Anna är född med sin synskada. Hon var fem, sex år
när hon plötsligt förstod att andra ser henne bättre
än vad hon ser dem. Hon har ungefär tio procents syn
utan linser och 16 procent syn med. Det innebär
att hon har svårare än andra att exempelvis känna igen ansikten.
Och hon kan inte köra bil.

− När jag var tonåring skämdes jag för att jag såg så dåligt.
Jag ville vara som alla andra. Annas synskada har gjort
en del saker svårare. Men hon har kämpat på och kört om de flesta
- precis som i slalombacken.

Var det jobbigt att ta fel på folk?
- Ibland. Allt var så pinsamt i tonåren.
Det värsta jag visste var när jag råkade hälsa på fel person.
Eller när jag inte hälsade fast jag kände någon.
På sätt och vis hade det varit lättare om det hade synts på mig
att jag inte kunde se. Om jag hade varit helt blind och haft vit käpp
hade folk vetat om att jag var blind. Då hade jag inte kunnat låtsas
att jag såg.

När var det jobbigast?
− När jag började i en ny klass i gymnasiet.
Jag berättade inte för någon att jag var synskadad.
Jag ville vara som alla andra.

Vad hände då?
− Jag vågade inte läsa högt eftersom jag skulle bli avslöjad då.
Jag vågade inte plocka fram min kikare för att se bättre.
Ingen fick märka att jag inte såg. Det gjorde mig osäker.
Jag som alltid haft lätt att få vänner blev ensam.
Ibland ville jag inte ens gå till skolan.

Varför blev det så fel?
− I dag ser jag att det beror på att jag inte var ärlig.
Jag kommer ihåg att jag till och med ljög om
att jag skulle få ta körkort. Men det är det enda jag vet
att jag aldrig kan göra. Allt annat kan jag faktiskt göra -
och det har jag på något sätt alltid vetat.

Hur skulle du ha gjort då?
Jag hade talat om för klassen att jag kanske inte
känner igen dem på rasten eftersom jag inte ser.
Det är ingen stor grej egentligen.
Det handlar om att ta kommando över sitt liv.

Vad menar du med det?
− Att om jag berättar hur jag fungerar och hur jag vill bli bemött
så fungerar allt mycket bättre. Jag gillar till exempel inte när folk
gör en stor sak av att jag ser dåligt. Som när lärare kom med prov
som de kopierat upp på jättestora papper. De täckte hela skolbänken.
Eller när kompisar vinkar och ropar övertydligt
för att jag ska se dem. Då är det bättre att jag berättar hur jag vill ha det.

Har du alltid vetat att du skulle bli journalist?
− Nej. Jag har alltid velat jobba med människor och gillat att skriva.
Men att jag skulle bli journalist kom senare.

Hur fick du ditt första jobb?
− Jag kom inte in på journalistutbildningen
så jag ringde runt till olika tidningar och sökte praktikplats.
Tidningen Dyk nappade och när jag sökte till journalistutbildningen
nästa gång kom jag in. Jag ordnade en ny praktiplats.
Nu på Svensk Damtidning. Det ledde till en fast tjänst på Hänt Extra.
Några år senare tjatade chefen på Svensk Damtidning mig tillbaka
och det kändes så skönt. Då visste jag att de ville ha mig
för att jag var snabb och duktig.