För ett par dagar sedan ramlade jag med min cykel.
Det var tidig morgon. Grått och regnigt. Jag hade tränat och
handlat mat och kände mig så EFFEKTIV. Jag antar att jag var lite
för trött och lite för stressad. Hala höstlöv kom in under
cykelhjulen. Jag sladdade. Och mitt i en vägkorsning flög cykel och
väska åt ena hållet och matkasse åt andra hållet och där emellan
hamnade jag själv pladask på asfalten! Aj!
I matkassen låg bland annat tolv stycken ägg. Ni kan ju tänka er
hur det såg ut på gatan. Precis som i boken om Pettson och Findus.
När de ska göra pannkakstårta och en hel korg med ägg går sönder.
Tyvärr gick mina knän också sönder. Två stora hål blev det, på både
byxben och riktiga ben. Jag hasade mig upp och rafsade ihop mina
grejer. Långsamt och darrigt vinglade jag hemåt. Från matkassen
droppade äggsörja, från knäna droppade blod… Åtminstone lite…
När jag kom hem ringde jag mamma och sa att jag tyckte så himla
synd om mig. Hon sa kära nån då, stackars stackars lilla lilla
Hedvig. Efter en stund sa hon:
− Fast hörredudu. Det ska väl ändå synas att man har levt sina
tjugo!
Ni förstår vart jag vill komma. JAG HAR FYLLT TJUGO! Hipp hipp
hurra för mig! Nu får jag gå på Systemet och handla vin! Och jag
har lämnat tonåren på riktigt. Även om det känns som att jag gjorde
det för längesen. Har jag ens varit tonåring? En gång sa min kompis
att jag har en gammal själ. Ju mer jag tänker på det, desto mer
håller jag med. Jag har nog en gammal själ. Jag är lite pretentiös
och lill-gammal. Jag blir nervös när folk börjar blippa på iPhones
och prata om Facebook och skratta över senaste avsnittet av något
teve-program. (Jag kan inte ens komma på något program att skriva
som exempel.) Jag har ju en gammal tegelstenstelefon. Ingen
Facebook. Och ingen teve.
Jag gillar att skriva brev och prata med folk på riktigt och
läsa böcker. Just det. Böcker.
Förutom födelsedag har jag firat att min bok "På spaning med
Hedvig - frihet jämlikhet och rakade ben" är färdig! Hipp hipp
hurra en gång till! I januari kommer den ut på förlaget. Det känns
förfärligt spännande. Jag känner mig som en fågelmamma (eller
fågelpappa) som just släppt iväg sin lilla fågelunge på egna
vingar. Eller som en mamma som släpper iväg sin dotter på cykel
bland höstlöven. Nu är det inte jag som har hand om boken längre.
Boken ska stå ensam i världen. Den ska stötas och blötas och blir
äldre. Från januari är den inte min, utan läsarnas.
Kanske blir den just din bok?
En gästblogg av Hedvig Ljungar,
som i januari debuterar
med boken I huvudet på Hedvig.