Vi på LL-förlaget är normalt sett ett glatt och vänligt gäng. Vi samarbetar oftast utmärkt, lyssnar på varandras synpunkter, ger och hanterar konstruktiv kritik på ett lättsamt, men ändå seriöst, sätt. Vi går ut och käkar lunch, delar med oss av våra tankar kring allt från musik till politik, och de i fall vi inte är överens lyckas vi oftast komma till beundransvärda kompromisser, utarbetade med en oanad mognad och vishet.

Men.
Vår harmoniska tillvaro på förlagskontoret, vars harmoniska atmosfär vanligtvis bara kan jämföras med den i Teletubbie-land, har en mörk baksida. En akilleshäl, skulle man kunna säga.

Och vi har nu bestämt oss för att komma ut ur garderoben och avslöja den.
Det är nämligen så, att  i oktober-november, när det är dags för oss att sätta titlarna på böckerna som ska komma ut i januari, händer något på förlaget.
Och i höst har fenomenet återigen stuckit upp sitt fula lilla huvud. Det har stormats kring mötesbordet. Icke namngivna redaktionsmedlemmar har plötsligt råkat i hätsk kontrovers. Det har, kort sagt, varit ett himla liv.

Vilket som är Erisäpplet i sammanhanget kanske märks om man närmare studerar titlarna vi bråkat över. Bland dem märks bland andra:

August Strindberg - Bilder ur hans liv
På spaning med Hedvig - Frihet, jämlikhet och rakade ben
Titanic - Katastrofen
Väx upp - Allvar i Alperna

Jag tror att ni förstår läget. Det är helt enkelt så att delar av redaktionen är mer förtjusta i bindestreck än vad som någonsin kan sägas vara helt friskt. Faktum är att detta gäller oss alla, med förlagschefen Laura som enda undantag. Nu kanske ni tycker att Laura på just den här punkten skulle kunna låta sin ledarstil ta lite mer än sedvanlig inspiration från vår klassiska och, om jag får säga det själv, mycket stiligt namngivna "Europa brinner - Hitler och andra världskriget". Ni skulle kunna påstå att Laura är lite av en mes, som inte står emot när vi andra pluttar in bindestreck i var och varannan titel.

Ha, ha, skulle Laura svara på det. Och peka på den  ursprungliga utgivningsplanen, som innan Laura ingrep såg ut ungefär såhär:

Stolthet - Och fördom
Och Piccadilly Circus - Ligger inte i Kumla
August Strindberg - Bilder - Ur hans liv
Hundraåringen - Som klev ut genom ett fönster - Och försvann!

Karolina Nenzén

Hej! Jag heter Lena. Jag kom från Ukraina för åtta månader sedan. Jag går på SFI intensiv kursen. Och nu jag är praktikant på LL-förlaget.

Min första dag på LL var mycket intressant och trevlig. Jag bekantade mig med mina "kollegor", drack cappuccino och läste många färgstarka böcker från förlaget. Jag var mycket glad.

Eftersom LL betyder lättläst, var det texter jag läste inte så svåra för mig. Jag tittade inte ofta i lexikon.

Människor i kontoret pratade med mig och frågade mig om saker som jag kunde förstå. Jag började tänka att min svenska är perfekt.

Men en gång promenerade jag till kaffemaskin och där fanns två kvinnor som pratade med varandra. Jag kom till dem och vill prata också men de pratade så snabbt och med ord som jag inte visste. Jag förstår kanske femtio procent och kunde inte bli en bra samtalspartner för dem.

Så jag drack cappuccino och tänkte på mitt språks nivå. Det var givande överraskande lektion nummer ett för mig.

Efter det hade jag en spännande uppgift. Jag läste manuskript av en bok och skulle sedan skriva mina kommentarer till den. Jag läste manus i en timme (det var ganska kort, intressant och lätt att läsa). Mitt lexikon hjälpte mig bara fem gånger. Men när jag började skriva min åsikt om det… Oh my god! Den sysslan tog en och en halv timme av min tid och mitt starkars lexikon arbetade med mig varje minut!

Det är inte samma sak - att läsa och förstå texter (i lätt svenska) eller skriva för människor som måste förstå din text. Det var givande och överraskande lektion nummer två för mig.

Så det finns många saker som man kan göra för att lära sig svenska. Inte bara gå på SFI eller titta på svensk TV (det är bra också men inte hela dagen). Man måste läsa böcker, skriva brev, lyssna på människor, inte bara i skolan och försöka prata. Ja-ja! Försöka prata! Inte bara i affärer med dialoger som: "Kvitto?"- "Nej, tack".

Jag läste vad jag har skrivit nu och, tyvärr, förstår jag att jag skrev ord som min mamma brukar använda "man kan, man måste, försöka". Tänkte inte så mycket om vad man kan, man måste, försöka. Läs min blogg och have fun! Vi ses!

Lena Vasylenko

För ett par dagar sedan ramlade jag med min cykel. Det var tidig morgon. Grått och regnigt. Jag hade tränat och handlat mat och kände mig så EFFEKTIV. Jag antar att jag var lite för trött och lite för stressad. Hala höstlöv kom in under cykelhjulen. Jag sladdade. Och mitt i en vägkorsning flög cykel och väska åt ena hållet och matkasse åt andra hållet och där emellan hamnade jag själv pladask på asfalten! Aj!

I matkassen låg bland annat tolv stycken ägg. Ni kan ju tänka er hur det såg ut på gatan. Precis som i boken om Pettson och Findus. När de ska göra pannkakstårta och en hel korg med ägg går sönder. Tyvärr gick mina knän också sönder. Två stora hål blev det, på både byxben och riktiga ben. Jag hasade mig upp och rafsade ihop mina grejer. Långsamt och darrigt vinglade jag hemåt. Från matkassen droppade äggsörja, från knäna droppade blod… Åtminstone lite…

När jag kom hem ringde jag mamma och sa att jag tyckte så himla synd om mig. Hon sa kära nån då, stackars stackars lilla lilla Hedvig. Efter en stund sa hon:

− Fast hörredudu. Det ska väl ändå synas att man har levt sina tjugo!

Ni förstår vart jag vill komma. JAG HAR FYLLT TJUGO! Hipp hipp hurra för mig! Nu får jag gå på Systemet och handla vin! Och jag har lämnat tonåren på riktigt. Även om det känns som att jag gjorde det för längesen. Har jag ens varit tonåring? En gång sa min kompis att jag har en gammal själ. Ju mer jag tänker på det, desto mer håller jag med. Jag har nog en gammal själ. Jag är lite pretentiös och lill-gammal. Jag blir nervös när folk börjar blippa på iPhones och prata om Facebook och skratta över senaste avsnittet av något teve-program. (Jag kan inte ens komma på något program att skriva som exempel.) Jag har ju en gammal tegelstenstelefon. Ingen Facebook. Och ingen teve.

Jag gillar att skriva brev och prata med folk på riktigt och läsa böcker. Just det. Böcker.

Förutom födelsedag har jag firat att min bok "På spaning med Hedvig - frihet jämlikhet och rakade ben" är färdig! Hipp hipp hurra en gång till! I januari kommer den ut på förlaget. Det känns förfärligt spännande. Jag känner mig som en fågelmamma (eller fågelpappa) som just släppt iväg sin lilla fågelunge på egna vingar. Eller som en mamma som släpper iväg sin dotter på cykel bland höstlöven. Nu är det inte jag som har hand om boken längre. Boken ska stå ensam i världen. Den ska stötas och blötas och blir äldre. Från januari är den inte min, utan läsarnas.

Kanske blir den just din bok?

En gästblogg av Hedvig Ljungar, som i januari debuterar
med boken I huvudet på Hedvig.